Bittes Bus

I veckorna vill minstingen minsann ligga och gosa på morgnarna. Det är iofs inga problem med att få upp henne, men den stora frågan är: var är gosviljan på helgerna? Då hoppar ungen ur sängen vid kvart över sex. "Jag vill ha FRUKOST!" eller "Sätt på teven!". Blir en dag bra när man väcks på det sättet?

I dag är det full speed här. Maken har bjudit hem ett gäng arbetskompisar med familjer för att grilla och leka. Snacka om bra väder för det! Runt tjugo pers verkar det bli. Maken ligger fortfarande och sover, men han måste nog vakna snart. Möbler, mat, dryck, lekar mm mm ska ordnas och fixas och vara klara vid tre då hela skocken dyker upp.

Den där sovmorgonen har förresten ingen chans hemma hos oss nu. Fasadfirman Från Helvetet är ju det segaste som jag stött på i hantverksväg. I måndags skulle det ju komma målare och fixa fönster, grund, byta vindskivor och måla taknockar eller vad det heter. Och de skulle minsann vara klara på ett par, tre dagar. Reality check: hur mycket kan EN ENDA lite målarmänniska hinna på ett par, tre dagar? Ovanstående uppräknaden uppgifter? Va?! Näe, trodde väl inte det.

Nåväl. Eftersom fasadtomtarna inte gör det de ska, så kan markiserna inte monteras. Och eftersom markiserna inte kan monteras, finns det inget som hindrar solen från att välja VÅRT SOVRUM för sin uppgång. Varje morgon klockan fyra vaknar vi av att näthinnorna bränns sönder av morgonens första solstrålar. Men SHIT!!!! Vad jag är trött på det här nu…..

Varje år är jag på en familjemiddag som anordnas av makens släkt. Runt 130 pers brukar dyka upp. Jättegod mat, trevligt sällskap. En kul tradition, helt enkelt. Särskilt som min egen släkt är minimal.

Jag brukar alltid ha tur med bordssällskapet. I går var det en makekusin + en makekusins blivande make. (Hänger ni med?) Åsså Mr P, en mycket glad och härlig prick som jag gärna gafflar med. Denne Mr P sa att han hade läst min blogg, han gillade den men saknade ett ämne: Snabba bilar.

Och eftersom mitt kall är att glädja mina läsare kommer här ett inlägg om Snabba bilar. Håll till godo!

I maj 06 var jag på pressresa i Illinois. Vi var tio svenska journalister som i nästan en vecka bussades runt i de gamla svenskbygderna. Överallt togs vi emot med öppna armar – amerikanska svenskättlingar känner en enorm stolthet och kärlek för gamla Svedala.

Vår chaufför – som körde runt oss i en extremt tacky limousinbuss – hette Randy Samples och var en riktig hårding. Han var gammal trucker, och hade kört land och rike runt med sin hustru under många år. Det framkom efter några dagar att han även körde sin egen bil i en Nascar-serie. För er ofrälse kan jag tala om att det är en motororganisation som driver flera olika racingserier.

Killarna jag åkte med blev genast eld och lågor. Kunde vi få titta på bilen? Kolla in banan? Kunde Randy köra några varv och visa oss vad han gick för? Svaren gjorde dem saliga: alla frågor besvarades med "ja". PLUS att två stycken skulle få åka med några varv!

Jag måste klargöra att kvotering och könsmaktsordning och annat otyg i vanliga fall inte faller mig på läppen. Utom i vissa situationer. Som när det dyker upp en chans att få åka racerbil, till exempel. Jag hävdade att jag som enda tjej måste få platsen till en av turerna. Självklart. Yeah.

Randy tog oss till racerbanan. Shit, vad den lutade!

Jag började få kalla fötter. Men jag höll minen. Tyckte att jag nog såg ganska så cool ut.

  Mr Randy Samples – best designated driver ever!

Före: sååå cool

Efter en kortkort säkerhetsgenomgång svingade jag mig in genom fönstret i bilen. Blev fastsatt enligt konstens alla regler och fick en alldeles för stor hjälm nedtryckt över huvudet. Randy startade bilen. Oj, vad den lät! Det mullrade och bullrade. Det var nog där jag började bli livrädd, tror jag.

En idé poppade upp i mitt huvud: jag och Randy måste ha ett stoppord. Ett sånt där magiskt ord som utövare av vissa mer obskyra "sporter" har när det börjar gå för långt. Vi kom överens om att jag skulle sätta upp handen om det gick för fort. Med denna utväg till hands slappnade jag av.

Åsså drog vi iväg. Min bröstkorg trycktes ihop och det gick så jäkla fort! Jag bara skrek och skrek. Men med ett brett leende på läpparna, ska ni veta:-) Trots att jag var livrädd. Och det där med handen kunde jag glömma. Det gick ju knappt att få upp den av g-kraften som slog till…

Efter en evighet (ett varv?) stannade Randy bilen. Jag tog mig ur på darrande ben. Adrenalinet pumpade. Jag tror att jag var hög, faktiskt. Känslan går inte att förklara. Man måste uppleva det, helt enkelt!

Det är så konstigt. Jag var så rädd och fattar efteråt inte hur jag vågade. Men skulle jag få chansen att prova på detta igen skulle jag göra det. Tveklöst. Och livrädd. 

 Efter: sååå spak

Kommer precis ifrån mitt livs första kundraggningsmöte. Himlars, så nervös jag var! Jag har träffat vd:n för ett företag här på orten för att erbjuda mina tjänster. Jag har ju jobbat några år med det jag gör, men har aldrig haft den direkta kontakten med själva slutkunden. Nu blir det förhoppningsvis ändring på det!

Nu sitter jag och analyserar vartenda ord både han och jag kläckte ur oss. Svarade jag rätt? Vad menade han? Var jag för öppenhjärtlig?

Äsch, nu ska jag inte fundera mer på det. Innerst inne så känns det gott.

Till och med gottigottgott, faktikst:-)

Hanna sitter på köksbänken och fnular med något. Jag lagar middag. Plötsligt frågar hon varför man är ledig i morgon.

- Nä, vi är inte lediga i morgon. Det är en helt vanlig tisdag. Det är jobb och dagis som gäller.
- Vi är VISST lediga!
- Men hör vad jag säger: vi är INTE lediga i morgon.

Nu börjar ett diffust minne att ta form inne i mitt huvud. Jag tror det var i januari vi fick information om nån planeringsdag i maj. Jag ringer Karin som säger att "visst, det är stängt på dagis i morgon".

Så nu sitter jag här vid köksbordet och kan inte göra så mycket mer. Iofs är tvättstugan översvämmad av tvätt som ska in i lådor och garderober.

Men vem vill hålla på med sånt på sin lediga dag?

Igår när jag kom hem hade fasadfirman varit här och lastat av pinaler till byggställningen. Det ska visst målas hus! När jag hämtade tidningen i morse stod det en suspekt bil alldeles vid vår grind. Det är säkert en morgontrött målare som sitter och väntar på bättre tider.

Alldeles nyss kom en stor lastbil farandes. Jag TROR att den stannat utanför vårt hus. För vi ska få en leverans av friska och nya vindskivor. Men jag är inte säker. Vågar inte titta ut. För tänk om lastbilen lämnar nåt hos grannen i stället. Då skulle jag bli så besviken.

Nä, jag tror inte min ögon förrän jag kan se de målade fönstren och de fräscha vindskivorna. Faktiskt.

Sedan mitten av 90-talet har jag och Jansson spenderat hundratals timmar i skogen i jakt på svamp. Vi har verkligen längtat efter svampsäsongen, och hela helger har tillägnats sökandet efter dessa godsaker.

Fram tills för två år sen, då. Vid läggdags efter en skogssejour ser jag att jag har fått nåt skräp i min navel. När jag ska pilla bort det märker jag att det sitter fast och inser att det är en f-ä-s-t-i-n-g!!! Fy, fy, fy! Jag känner ett oresonligt hat gentemot denna helt onödiga varelse.

Jag skrek i dödsångest till min man som från övervåningen svarade "vänta ett par minuter". Då skrek jag nåt annat, jag minns inte vad, men sekunden efter stod han och pillade i min navel. En vecka senare, efter en skogstur, bet sig en ny jäkel fast på mitt ena skulderblad.

Genom åren har Jansson flera gånger varje år fått fästingar, men jag hade innan navelfyndet inte ens SETT en fästing. Jag visste faktiskt inte hur de såg ut. Jag trodde att jag var immun.

Jag har inte varit i skogen på två år. Nu i sommar tänkte jag ändra på det. Men så läser jag i Aftonbladet att fästingarna kan bära på cancerframkallande borrelia.

Jag anser nu att kantareller på konserver är en delikatess.

Nästan åtta månader har gått sedan jag började blogga. Innan dess hade jag knappt läst en blogg. Nu har jag läst MASSOR. Ett antal har jag fastnat för och jag besöker dem i stort sett varje dag. De är roliga, allvarliga, lärorika, arga, knasiga, glada – ja, de täcker de flesta av mina behov.

Det finns även en hel uppsjö av fullständigt patetiska, idiotiska och hysteriska bloggare. De har alla rätt att existera. Det är ju det som är charmen med bloggandet.

Men sen finns det så mycket skit. Rent ut sagt. Jag behöver absolut inte läsa dem. Och jag gör det inte heller. Med ett undantag. Det är en bloggare som är så bortom all sans och allt vett att det riktigt kryyyper i kroppen på mig. Jag blir förbannad i stort sett varje gång jag tittar in. Jag skulle gissa att närmare hälften av allt som står där skulle kunna leda till en fällande dom för förtal.

Människan skryter, ljuger och fantiserar. Det är så uppenbart att det är besökarantalet som är det viktigaste. När det är lugnt på bloggen kommer ett idiotinlägg som är så provokativt att det går jättevågor genom blogghavet. Det länkas och kommenteras och hyllas och krigas om vartannat och jag vet inte vad.

Jag har ett ganska starkt rättspatos. Jag vill inte att fördomar ska spridas. Inte heller lögnaktigt skvaller. Jag tycker inte om översitteri. Allt detta och lite till ryms i bloggen. Och är skrivet på ett språk som jag inte ens med all vilja i världen kan kalla svenska. Men framför allt tycker jag att det är skrutt att någon kan dra fördelar av att göra ovanstående.

Och ändå bidrar jag till det.

Dagens filosofiska fråga: är denna blogg då egentligen ett storverk? En fantastisk skapelse som ju lyckas i sitt uppsåt – att provocera och generera besökare?

Eller är det helt enkelt så att jag – hemska tanke – har en liten ond jävel i mig som måste matas med ondska och elakheter?

Det har varit en både rolig och härlig dag. Vi har varit ute mest hela tiden. Fika i Hjorthagen och lunch på Strandrestaurangen. Fika hos B.

Fikat i Hjorthagen bjöd på en av dagens absoluta höjdpunkter. B och M berättade om en föreläsning de varit på. Där hade alla fått i uppgift att fundera på vad de skulle göra om de fick tre timmar att disponera helt fritt.

Jag sa att jag helt enkelt bara skulle vilja vara ensam. B skulle gå en sväng i skogen. Sen skulle hon gå hem och peela sig och lyxa till det i badet. E såg mer och mer bestört ut ju mer B berättade.

Efter en stund såg man hur det gick upp en talgdank för E, som började skratta gott:
- Jag trodde det gällde de tre sista timmarna i ens liv!

att det nästan gör ont i ögonen. Och soligt. Och inga markiser har vi heller, eftersom fasadfirman ännu inte målat fönstren och därför kan inte markismannen sätta upp markiserna. Så nu bli man solblind inne i vårt hus och alla krukväxter håller på att dö av för mycket sol.

Det försöker jag kompensera genom att vattna JÄTTEMYCKET vilket i sin tur leder till att blommorna ruttnar.

I dag ska jag på fika till M klockan tio. Det kommer ett helt gäng damer dit. Sen blir det långpromenad med picknick i Hjorthagen. Därefter lunch. Sen kommer jag nog att rulla hem.

Så bra då att gräsmattan växt som ogräs den senaste veckan! För då kan jag köra av mig några hekton med gräsklipparen.

Därefter ska jag ladda för Festivalen. Jag håller självklart på Perrelli. Men vore jag ett litet barn skulla jag nog vara rädd för henne. Hon ser ut som en skata med den där målningen. Såg en några år gammal bild på henne häromdagen. Då var hon söt! Man ska inte göra sig av med FÖR många kilon.

Å det är biblioteket i stan som står för den. Var in och beställde en bok för ett par veckor sedan. De fick mitt telenr och skulle höra av sig.

Alldeles nyss knackar det på dörren till kontoret. In kommer bibliotekarien Lena. Med boken jag beställt! Har de börjat med hemleverans?!

Närå:-). Men ibland är det en fördel att bo i en liten stad där nästan alla känner igen alla. MEN: bara ibland…

Boken jag fick levererad är Det var inte mitt fel av Ann Heberlein. Jag fick tipset av Åsa som skrev så intressant om den i sin blogg.

Med detta inlägg bryter jag nu de senaste dagarna trend, dvs inläggsämnen som mestadels hamnat under bältet.