Bittes Bus

Hilde skrev i en kommentar att hon har häcken full hela denna vecka. Hon ska flytta nästa vecka. Och har fortfarande inte börjat packa.

Kom och tänka på mig själv och alla mina flytter. Sedan jag kom till Mariefred 1987 har jag flyttat elva gånger. 11. Jag räknar mig själv som expert på området.

Så här funkar jag:
När en flytt bestämts, så börjar jag genast packa sånt som jag vet att jag inte kommer att använda. Om det är september, och jag ska flytta i mars, så börjar jag sortera, rensa och packa sommarprylar och -kläder. Några månader innan flytten dedikerar jag ett rum, ett förråd eller en golvyta till färdigpackade kartonger. Två veckor innan flytt packar jag ner köket. Det enda jag sparar är fat, bestick mm som motsvarar antalet personer i hushållet. Samt en kastrull eller två, och en stekpanna.

Det innebär att jag lever i ett kartonglandskap tiden innan flytt.

Det riktigt sjuka är när jag väl flyttat till mitt nya hem. Då tänker jag genast på nästa flytt! När jag fyller förråd och fixar och donar tänker jag på hur jag ska kunna göra det så smidigt som möjligt inför nästa flytt.

Där vi bor nu har jag dock börjat släppa lite på mina flyttvångstankar. Jag tror det beror på att jag redan nu bestämt att den dag det är dags igen, så ska jag hyra in folk som packar ner hela klabbet.

Kan förresten tillägga att Jansson deltagit i både packning, flytt och flyttstäd vid minst 5-6 tillfällen. Och nej, hon är inte till salu.

Men hon kanske kan tänka sig att bli uthyrd?

Jag kommer ihåg småbarnsåren. Hängde på bvc mest varje vecka, om jag minns rätt. Nu är ungarna större, läkarbesöken är mycket färre.

Och då går jag och skaffar mig en hund…

Var ju iväg till veterinären idag. En spruta mot kennelhosta sitter aldrig fel. Väl där passade jag på att fråga om lite annat. Hur man håller öronen rena, t ex. Sjukvårdaren luktar i Disas öron. Hon hämtar sedan veterinären som också sniffar i öronen. Och ser ut som om han ska kräkas.

- Det där var inte fint, säger han.

Nu har jag precis varit på apoteket och hämtat ut droppar mot öroninflammation. Återbesök om 17 dagar. Jaha.

Ett förtydligande är nog på sin plats här: till de vänner som anser att vi är helt puckade som skaffat hund och ojat sig och sagt att jaha, nu sätter ni er i skiten och när de läser detta tänker att haha, vad var det jag sa kan jag säga att vi kallt räknat med att hundskrället kommer att bli sjukt. Och nu har det helt enkelt skett. För första gången. Så.

är ju helt normalt. Men tvärtom då? Inte HELT normalt. Har precis sett en dokumentär på fyran - Älskade låtsasbäbis. Vuxna kvinnor köper mycket naturtrogna dockor. Klär dem i värsta stassen. Och går ut och går med dem i vagn!!!! EN kvinna sa: Ingen ser mig annars, men när jag kommer med barnvagnen syns jag.

En kvinna beställde en docka från USA. Hon vågade inte låta transportera den i ett paket över Atlanten, utan reste – med sin mamma – till USA för att hämta dockan. En docka som för övrigt var riktigt vidrig och skulle ha skrämt ihjäl en förskoleklass om den låg i docklådan en vacker dag. Chucky var söt i jämförelse.

Det är synd om människan, sa August Strindberg. Han visste vad han snackade om, han.

Disas uppfödare rekommenderade oss att ge henne (Disa, alltså!) en p-spruta två gånger per år. Då sätter inte löpningen igång. De menade också att en kastrering förändrar tiken, både till sätt och utseende (det var nåt med pälsen).

Ringde nyss veterinären för att boka tid för dylik spruta. Sköterskan avrådde å det bestämdaste! Risken för att få inflammation i livmodern liksom en del andra besvär är överhängande. Kastrering är det enda rätta.

Men hallååååååå! Hjälp!!! Hur sjutton ska vi i vår familj kunna avgöra vad som är bäst? Hur i all världen kan insatta människor ha så diamtralt motsatta åsikter?!

Måndag:
Ska försöka få tummen ur och skriva ut en intervju jag gjorde för två veckor sen. Det är dock ingen stress, vissa jobb måste man "suga" på innan de kommer på pränt. Det är extra viktigt när ämnet är personligt och mycket viktigt. Och det är det här.
Tre signerade böcker ska hämtas och skickas till lyckliga vinnare.
Disa ska rastas både en, två och åtta gånger. För säkerhets skull.
Veterinären ska kontaktas, Disa ska få kennelhostevaccin samt en p-spruta. 
Väntar på att djurpensionatet ska ringa. Ingen är hemma på fredag, och en hund kan inte vara ensam en hel dag.

Tisdag:
Nästan som måndag. Nästan. Måste iväg och köpa täckjacka till Hanna. Det var kallt i morse, och jag var BOMBIS på att förra årets höstjacka låg i en av garderoberna. Men närå. Thank God för fleece och att jag hittade en gosig väst…..
På jobbfronten intet nytt.

Onsdag:
Vet inte. Jo, ska nog skriva Kenyaartiklar. Två stycken är spikade hittills. Hoppas på fler!

Torsdag:
Får nog bli en säljdag.Har några idéer om både ditten och datten som jag gärna vill göra.

Fredag:
Ska gå på redaktörskurs på min gamla skola Poppius. Det ska bli toppenkul! Som ensamarbetare blir små kurser od rena vitaminjektionerna. Gamla skolkompisen Tina ska också gå, så vi får en heldag ihop:-)

Helgen:
Svamp, skulle jag tro. Har kommit in i ett riktigt svampstim, när jag blundar ser jag svamp. Jag förstår dem som jagar. Att plocka svamp är också en slags jakt. Fast inte så blodig, då.

Vad har ni på agendan denna vecka?

Frisk luft och motion ska man väl bli pigg av? Jag är sååå trött, vill bara sova. Har fått jättemycket frisk skogsluft i helgen. Och jag har ökat på min motion med ca 200 % den här veckan(jo, det är sant). Jag kanske är i chocktillstånd?!

Uppumpad känner jag mig också. Har ätit ganska mycket godis i helgen. Det märks. Nu blir det sex nya veckor utan sötsaker.

I morgon är det måndag.

Oj, vad mätt jag är! I dag var jag, Jansson, hennes pappa Åke Tråke, Hanna och Disa ut i svampskogen. Åke visade oss ett av sina hemliga svampstället. Utan att döda oss efteråt. Jättesnällt!

Åke plockade så d—a mycket svamp! Han försvann i tjugo minuter, och kom tillbaka med en kasse gulisar. "Ni kan ta dem, jag har frysen full där hemma."

Jansson är också full. Hon har gått på rivstart (noll kolisar) i snart fyra veckor. Det märks. Både på omfånget och ölsinnet. Nu sitter hon och gapskrattar åt SImpsons. Som hon annars hatar.

Vi har nu ätit rostas, röd quinoa och MASSOR av supergod svampsås. Jag och Jansson är bara bäst när det kommer till svampsås.

Det var en stökig natt. Början av den, åtminstone. Har jag berättat om vår grannes hund? En airedaleterrier. Hane, tror jag. Stor som ett hus.

Vår gamla granne har svårt att gå. Hon har svårt att köra bil. Hon har det nog lite svårt med det mesta. Som att t ex gå ut och gå med sin gigantiska hund. Tyvärr märker vi grannar det tydligt. Hundstackaren får bara vara ute i hennes trädgård. Nån gång vågar hon sig ut på promenad. Förra vintern gjorde hon det. Hon stapplade fram med en skidstav i ena handen, hunden i den andra. Självklart drog hunden omkull henne. Hon bröt handen, har jag för mig.

Den här hunden kan ju inte må särskilt bra. När den väl är utsläppt i trädgården står den mest och skäller. Som fan. Stackarn.

I går kväll började han gapa som bara den. Klockan elva. Det är inte särskilt sent en fredag, men ack, så förbannat irriterande. Och givetvis trissade han upp Disa. Hon låg och morrade och skällde till med jämna mellanrum.

Så nu behöver jag tips om hur jag kan bli av med problemet.

Helst lagliga sådana.

med att det blir ganska mycket Disa så här i början av mitt hundägarskap.

Hon hade det lite jobbigt under lunchpromenaden. Hösten har gjort sig påmind. Den senaste veckan har löven fallit en masse i vår trägård. Lagom till vår promenad blåste det upp ordentligt. Löven virvlade omkring. Disa fick spunk. Valde ut ett löv att jaga. Sen flög ett i hennes tycke mer intressant löv förbi. Så där fortsatte det. Jag skrattade som en tok.

Nu har jag satt på henne ett örtbaserat fästinghalsband. I morgon är det skogen som gäller. Skogen är full av svamp. Och fästingar. Fy attan, vad jag hatar fästingar. Förhoppningsvis hjälper halsbandet. Nån verkan har det i alla fall. Disa har fått spunk. Hon rufflade runt som en virvelvind i soffan när jag satte på henne halsbandet. Jag skrattade. Som en tok.

Sen började det lukta tandkräm. Sån där stark som man får ont i tungan av.  Det stinker menthol. Och det är Disa och hennes halsband som stinker.

Nu har jag ett nytt försäljningsargument för det där halsbandet. Blöt-hund-lukt-borttagare.

Hon har förresten fått en leksak också. En mjuk igelkott som låter när hon biter i den. Det låter som om den lägger av en redig brakare. Kul grej.

Går ju typ hundra gånger mer nu är pre-Disa. Eftersom jag gärna vill kunna mäta så mycket som möjligt av det jag gör (i cl, cm, timmar mm) beställde jag hem en ultramodern stegräknare – Omron Walking style II. En röd.

Den är ju toppen! Jag har redan nu, strax innan elva, hunnit med närmare 9 000 steg! Och inte bara det: steg som tas i ett visst, ganska snabbt tempo, räknas som "aerobic-steg". Fråga mig inte vad det är. Men det låter ju bra. 4 276 såna steg har jag tagit i dig. Antalet steg omvandlas på nåt mystiskt sätt till minuter. Och gissa vad?!?! 43 minuters aerobic-steg har jag tagit. Det måste ju vara ett helt aerobic-pass!

Disa är alltså en mycket lönsam affär för mig. No more gym-kort. Efter tre år med Disa kommer jag att ligga plus-minus noll pengamässigt sätt. Och då är hon bara 3-4 år. Den beräknade livslängden ligger runt 10 år.

Ett lyckat inköp, alltså. Både vad gäller hundskrälle och stegräknare.

PS! Nu såg jag ju att jag skrev om stegräknaren i går och beskrev just det jag skrivit nu. Jag får skylla glömskan på ålder…