Bittes Bus

Jag kan tamejtusan inte få in själva Bloglovin-knappen i min sidomeny. Har fixat kod för knappen, men den VILL inte. Hur göra, ni o så kloka bloggfinsmakare?

Jag vägde Disa hos veterinären igår. Hon har gått upp ett kilo under tiden jag varit sjuk. På en liten hund märks det… Tyvärr gjorde analsäckstömningen ingen större skillnad. Urrk.

Gud har godkänt mig! Eller dopprästen, i alla fall. Så nu får jag bli gudmor (”fadder” låter så trist). Gissa om jag ska skämma bort söta lilla Maximiliam;-)

Idag är det tio år sen jag och Maken träffades ! <3

Två nya bloggar har hamnat “Under luppen”: Daniel, finne med smak för schlager samt Kalle, som bland annat skriver om mode och inredning på ett nästan poetiskt sätt.

Nu tjuter äggkokaren i köket.

Gissa vem som tänker gå på konserten…?

Madonnas 50-årsfest 16/8 2008

Ni har nog inte missat skriverierna om “The best job in the world”. Ett jobb som innebär några månader på en paradisö i Australien med underbart väder och hutlöst bra lön och allt låter bara helt fantastiskt.

Min kompis Malin vill ha det jobbet. Hon har jobbat och rest i Australien. Senast var hon där på besök under sin jordenruntresa med sonen Elliot.

Malin var höggravid när hennes man plötsligt sa att han inte ville vara gift med henne längre. De hade nyss flyttat till en stor och härlig lägenhet. Allt brakade samman för henne. Men när Elliot föddes några månader senare vände allt. Hon gav sig den på att hon skulle klara allt på egen hand.

Och det har hon gjort! Elliot är en fin och glad kille, hon sköter sitt heltidsjobb med bravur och arbetar även som frilansjournalist (huvudsakligen resereportage). Hon är även en duktigt fotograf och har arbetat som bildredaktör.

Malin är lågmäld och ödmjuk, men inne i henne bor en fighter av rang. Helt utan dödsförakt ringer hon upp berömdheter och höga befattningshavare och säger “Hej, jag heter Malin” och det gör att hon reser till Thailand eller säljer in ett reportage till en jättestor damtidning.

Så självklart ska Malin få världens bästa jobb! Gå in här och titta på hennes ansökningsvideo och RÖSTA på henne!

Och gör det NU!!!!!

Ett par maskiner tvätt och en promenad med Disa var visst mer än min kropp orkade med. Tempen gick upp på sin “vanliga” nivå, dvs över 38, framemot lunch.

Inga bakterier, vare sig i blod eller urin. Så nu blir det en jätteomgång med prover på tisdag. B-celler, blodfetter, leverstatus, njurfunktion etc etc.

Tja, det är väl kul att det händer nåt, kanske.

Har precis kommit in efter den första promenaden på länge med Disa. Nysnöat, någon plusgrad och vindstilla kändes perfekt.

Däremot känner jag mig ganska matt nu. Men självklart sätter två veckors feber med tillhörande soffläge spår i kroppen.

Lite piggare blev jag efter att ha bokat in en ordentlig storstädning nu på måndag. Ingen av oss är pigg nog att göra en mycket nödvändig uppfräschning av hela huset.

Dock måste vi själva sätta fart och få undan allt bröt innan Sund Städ dyker upp.

Men nu har vi ju faktiskt fyra dagar på oss

Visst var det en film som hette så? Men det är också min morgontemp idag!

JAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!

Börja jobba nu, istället!

Du får inte komma hit igen förrän du gjort det du måste göra.

Så där

I dag har jag fått sällskap i soffan: maken kom hem från jobbet igår med halsont och huvudvärk. Så nu MÅSTE jag bli frisk!

Därför har jag nu hoppat ur myskläderna, duschat och satt på mig “riktiga” kläder. Jag ska åka och handla. Hämta Hanna. Disa ska också få komma hem från hundis.

Jag har helt enkelt bestämt att jag är frisk.

Tankens kraft är stor.

Svarade ja på ett erbjudande att flytta över fasta telefonen till Tele2 nyligen. Jag skulle få en bekräftelse hem, och jag kunde ångra bytet inom två veckor från det att jag fått brevet.

Jag har inte kollat upp vilka priser vi har hos Telia. Av naturliga skäl. Orkar liksom inte bry mig om sånt just nu. Jag ringde därför nyss till Tele2′a “ångertelefon”. Säger som det är, och att jag därför inte vill byta operatör just nu.

Då börjar människan ställa en massa frågor. Jag avbryter och säger att jag har 39 graders feber och knappt orkar prata i telefon. Hon fortsätter ändå: “Men ni ringer ju så mycket utomlands, ni har ju fått jättebra priser av oss” osv.

Ett par funderingar dyker nu upp i mitt huvud:

Om det finns ett ångernummer att ringa, så bör följdaktligen folk som ringer det bestämt sig för att ångra sig. Ok att Tele2 frågar efter anledningen, men de måste ju förlora på att försöka sälja in sig ändå? Man blir ju bara förbannad.

Och måste man vara döv och empatilös för att få jobba på Ångeravdelningen?

Ringde vårdcentralen. Är nu inne på tolfte dagen med feber. Börjar tröttna ordentligt. Fick beskedet att jag haft otur, helt enkelt. Att det första viruset fick mitt immunförsvar att balla ur och öppna dörren på vid gavel för andra virus.
“Du är omtyckt, helt enkelt!”

Jag skulle hellre vara hatad.

Sen funderade jag på det här med storlek på bloggar. Var går gränsen för en “stor” blogg? Liten? Varför jag funderar beror på ett inlägg hos Småbloggskommentatoren. Det hade tagit elva månader för en tjej att få ihop 5000 sidvisningar. Det ger ett dagsmedel på ca 15 visningar, vilket innebär kanske tio unika besökare. Men är det verkligen så dåligt? För de kanske verkligen LÄSER vad tjejen skriver. Och då är det väl jättebra!

Jag hade runt 15 besökare per dag under lång tid. Vad jag har idag blir jag faktiskt inte klok på. Testar flera räknare, och de ger alla olika resultat. Och de där rankningarna på Bloglovin mm är också ett mysterium för mig.

För egen del tycker jag att antalet (relevanta!) kommentarer är ett bra mått på en blogg. Jag tycker att det är jättekul när ni anser att ett av mina inlägg är värt att kommentera. Det tyder ju på att jag lyckats engagera er! Och engagerade läsare är mer värda än alla sidvisningar i världen.

Min inställning beror nog på att jag är journalist. Jag tycker om att skriva. Bloggandet ger mig möjlighet att skriva om precis vad jag vill.

Det räcker så.

Harebra.